”Säg till henne, Karen!”

”Efter nästan ett års lugn, läkande och slagfri inlärning fick jag på hösten 1973 plötsligt veta att jag måste tillbringa en helg i Noctorum igen. Den här gången var min första tanke: Typiskt! Vad är det nu mamma vill att jag ska ordna åt henne? 
    Jag bävade inte för det hälften så mycket som tidigare, men jag ville inte åka ifrån Pately Bridge av någon som helst anledning. Jag hade anlagt en egen hemlig trädgård nere vid bäcken och där4 väckte sju potatisar. Jag ville inte åka ifrån min bäck. Jag hade badat i den, lekt i den, lärt mig simma i den och jag kunde den utan och innan minst en och en halv kilometer åt båda håll. Jag hade sett bäcken i forsande strid ström och jag hade sett den lugn och stilla. Jag hade vant mig fullständigt vid dess tröstande ljud, dess beständighet.
    Jag älskad edagarna och nätterna och alla dagarnas och nätternas djur. Jag hade sett små djurfamiljer bygga bo och få ungar, och jag hade sett ungarna växa upp och själva bygga bo och få egna ungar. Trots att morfar hade sagt att jag inte fick blanda mig i naturlivet kunde jag inte låta bli när ett blåmespar bestämde sig för att bygga bo på mitt favoritställe: den leriga trädrotsgrottan på andra sidan bäcken. Jag såg vad de samlade ihop (mossa och kvistar), så jag samlade ihop lite och la det på en sten på min sida av bäcken. Blåmesarna började samla det jag hade lagt där, och jag älskade att tänka på att jag hade hjälpt dem att bygga ett tryggt bo åt sina ungar. Sedan såg jag dem mata sina ungar, och då letade jag efter maskar och malar som jag la på stenen. Blåmesarna tog dem och gav åt ungarna. Jag älskade det här stället, och det värkte i mig vid tanken på att behöva lämna det, om så bara för en kort stund.
    Men jag lyckades lugna ner mig, eftersom det bara var en helg. Snart skulle jag vara tillbaka, och morfar sa att vi skulle gräva upp potatisarna och äta dem till lunch då. Precis som jag hade gjort inför mitt första helgbesök i Noctorum gjorde jag upp en plan för att undvika det hemska och hantera Stanley. Sedan försökte jag få in Jimmy Ruffins låt på radion. Bortsett från de påträngande bilderna kunde jag nu förtränga min barndom nästan helt och leva i nuet, men när jag hörde ”What Becomes of the Broken-Hearted?” var det som att öppna dörren för alla de hemska minnena och känslorna. Trots det var jag ändå tvungen att lyssna på den, märkligt nog. Det var som terapi för mig, hur smärtsamt det än var. Den här gången lyckades jag inte ratta in den.
    Trots att jag kände mig stakare och klokare nuförtiden störtade jag rakt ner i de där vilsna, ensamma känslorna så fort jag tänkte på den gamla hemska tiden. Det kändes som om jag föll handlöst ner i ett bottenlöst mörker där att gick helt över styr, men jag visste att om jag förträngde det hemska tändes lyset och jag kunde åtminstone se vad som hände. 
    Den här gången tog jag tåget själv tillbaka till Noctorum eftersom morfar och mormor Wallbridge inte kunde följa med och deras vän som hade kört mig tidigare var bortrest. Jag fick ett ovänligt mottagnade när jag kom fram. Ingen öppnade ytterdörren när jag knackade, och jag hörde höjda röster inifrån. Jag slog upp dörren och såg att en tant från socialen bråkade med mamma i vardagsrummet. Ingen annan verkade vara hemma.
    Tanten vände sig mot mig när jag kom in och sa: ”Bor du alltid hemma?” Mamma lurades alltid på ett eller annat sätt – hon fifflade ständigt med sitt bidrag – och det var uppenbart att socialen var här för att kolla upp henne.
    Jag tittade på mamma, men hon hade ryggen mot mig och bråkade med tanten. Sedan snurrade mamma runt snabbt som blixten och sa: ”Säg till henne, Karen!” Hon spände ögonen i mig och släppte mig inte med blicken.
   Jag ville inte ljuga, så jag sa som det var men på ett sätt som mamma skulle kunna bli nöjd med. Jag sa: ” Jag bor i Pately Bridge och kommer bara på besök när mitt beteende tillåter det – jag har särskilda behov.” Sedan satte jag mig på golvet, stirrade på mina fötter och började vagga.
    ”Där seeeeer du!” skrek mamma med flammande blick. ”Jag sa ju det – hon är min dotter och hon är inte som hon ska i huvudet. Så när tänker du ge mig mitt bidrag?”
    Tanten från socialen såg inte så glad ut. Hon sa att om jag inte alltid bodde hos mamma fick hon inga bidrag för mig. Tanten tittade rakt på mig och sa, mycket längsamt den här gången: ”Bor du alltid här, Karen?!”
    Jag svarade inte, jag satt bara där och vaggade.
    Mamma tjöt: ”Hon bor alltid här, så ge mig mitt jävla bidrag!”
    Tanten suckade och svarade: ”Hm, mrs Claridge, det där är inte riktigt sant, eller hur? Hon säger ju själv att hon bor i Pately Bridge, och Karen är inte inskriven på någon skola.”
    Mamma väste något i stil med: ”Hon har så särskilda behov att hon har en särskild särskilda behov-lärare som hon kallar Pately Bridge. Fråga socialsekreteraren on du inte tror henne!” Hon var röd och svullen i ansiktet och såg ut som om hon skulle explodera. ”Om jag inte betalar gasen och elen stängs de av. Jag har ingenting till mina stackars barn!”
    Kvinnan frågade mig: ”Är det sant?” Jag ignorerade henne och fortsatte att vagga. Sedan sa hon: ”Vi ger er bidrag för Karen, men bara från och med idag och bara om hon börjar skolan. Jag kan hjälpa er att kontakta skolförvaltningen så att det kan ordnas, och vi kommer att hälsa på då och då för att se hur det går.”
    Jag satt där alldeles förstummad. Jag var helt mållös. Den kunde väl inte tvinga mig att stanna kvar här? Så kunde det väl inte bli?
    När tanten gick skrek mamma en massa svordomar efter henne och krävde en ursäkt samt utestående utbetalningar, men kvinnan försvann snabbt som blixten ut henom dörren.
    Mamma kom emot mig så fort ytterdörren stängdes. ”Du tar kål på mig!” skrek hon och kastade sin medicinlåda av plåt på mig. Den skrapade mig i ansiktet så det blödde.
    Jag höll om min kind och utbrast utan att tänka: ”Du ljög för tanten, och det är fel att slåss, och polisen kan sätta dig i fängelse för det.”
    Mammas ansiktsutryck fick mig genast att inse att jag skulle ha hållit tyst. Hon blev helt vansinnig, gjorde ett utfall mot mig och grabbade tag i mitt hår. När hon var färdig hade jag blåmärke på benen, det blödde från läpparna och huvudet dunkade. Mamma väste: ”Om du tänker vara så här stygg kan jag absolut inte skicka tillbaka dig till mormor.”
    Att höra det var mycket värre än att få stryk. Åh, vad jag ångrade vad jag hade sagt. Jag hade gett mamma precis den ursäkt hon behövde för att behålla mig och utnyttja mig för att få bidrag. Jag tiggde och bad för att hon skulle låta mig åka tillbaka, men hon lyssnade helt enkelt inte. Hon ringde mormor och morfar och förklarade med sin lenaste röst att jag hade varit så stygg sedan jag kom hem på morgonen att jag var tvungen att gå i en närliggande skola för barn med särskilda behov och att skolförvaltningen hade begärt att mamma skickade mig till den som de hade bestämt: ”Jag är hemst ledsen över att ha förorsakt er så mycket bevär, men jag har inget att säga till om är jag rädd – jag kan inte skicka tillbaka henne. Det vilar inte i mina händer längre.” Mammas röst var som silke.
    Men jag var ändå säker på att mormor och morfar inte skulle tro på mamma. De visste att hon brukade ljuga. Med väskan packad väntade jag vid mitt fönster på att mormor och morfar skulle komma och hämta mig. När jag hörde en bil stanna utanför tog mitt hjärta ett glädjeskutt, men sjönk ihop igen när jag såg att det bara var en granne. Jag vakade vid fönstret i två dygn innan jag insåg att de inte skulle komma. Jag kände mig fullständigt övergiven och helt förtvivlad.
    Ännu idag vet jag inte om dem trodde på mammas historia eller om de bara trodde att jag lärde mig tillräckligt för att själv kunna hantera situationen. De var gamla, och allt de hade lärt mig i Pately Bridge hade varit för att hjälpa mig att hantera Stanley. Avsikten var aldrig att jag skulle bo hos dem för alltid, även om det var det jag hade hoppats på. Men jag kände mig ändå väldigt sviken. Det är möjligt att mamma hade övertygat dem om att jag var lycklig och att situationen var mycket bättre, men det kommer jag aldrig att få veta. En sak är säker: efter allt som hade hänt, allt jag hade lärt mig och all lycka jag hade åtnjutit var jag tillbaka i Noctorum och levde i vad som föreföll vara helvetet.
    Jag insåg snabbt att ingenting hade förändrats. Det hade faktiskt blivit mycket, mycket värre, men min stackars lillasyster hade varit för rädd för att berätta det för mig.
    Redan första natten i Noctorum hörde jag det bekanta knarrandet när min sovrumsdörr öppnades, och mitt mod sjönk. Stanley kom bort till sängen och krävde att jag skulle suga hans penis. Jag mådde illa vid tanken och gjorde mycket motstånd, men han gav sig inte. 
    Han sa: ”Snacka ordentligt. Den där snobbiga skiten funkar inte på mig, va, så sätt fart! Jag skiter väl i vad du tycker. Jag har inte hela natten på mig alltså! Tänker du nu börja krångla igen ska du jävlar i mig få smaka på skärpet.!”
    Till slut gav jag efter och gjorde som han sa. Sakta men säkert började jag glida ner i mörkret igen.”

2010-09-29 12:40 Frida | Kommentarer (0)

Du kan tyvrr inte kommentera denna posten

bara vara Grand Canyon Grand Canyon1
  • Kategorier:

  • Kalifornien

    Kalifornien Kalifornien Kalifornien
  • Nevada

    Las Vegas1 Las Vegas2 Las Vegas
  • Arizona

    Arizona Arizona Arizona
  • Arkiv

  • Alla jag besöker!

  • Bakbloggar

  • Fotobloggar

  • Modebloggar

  • Resebloggar

  • Träning och inspiration

  • New York

    New York New York New York New York Tourn
  • Florida

    Florida Florida Florida Florida Florida
  • New Mexico

    New Mexico New Mexico New Mexico New Mexico
  • Texas

    P3124739 P3124745 P3144770 P3154790 P3164822
  • Oklahoma

    P3124755 P3124756 P3134758
  • Louisiana

  • Mississippi

  • Nashville

  • Alabama

  • Georgia

  • London

    London London (2) London (3)
  • Dublin

    Dublin Dublin (2) Dublin (3)

  • annonser